Så det var år och dagar sedan. Men livet går från klarhet till klarhet och nu är väll det enda som fattas en egen bostad. Något jag dock inte har bråttom med men hur underbart vore det inte att få somna med den där alldeles extra några fler nätter i veckan. Så för bara ett år sedan förstod jag mig inte på dessa som alltid sa "jag kan inte sova själv, hatar att sova utan honom." Men nu, nu är jag exakt en av dom. 

Jag har på något vis hittat den där förlorade själen jag tappade någon gång i tidiga tonåren. Och jag kan inte annat än att tro att det är mycket på grund av honom. Han är den som räddade mig. Så är det bara. 

- Sofia